Broder Tyrans

Helaren

Description:

Vid första anblicken ser den gamle mannen kanske inte mycket ut för världen; med sin ålderstyngda kropp och sitt smala rynkiga ansikte skulle de flesta avfärda honom som en fattig sorgetyngd vandringsman, väderbiten och sliten efter många år längs vägarna.
Vid en närmare titt uppfattar man den milda men intensiva låga som brinner i hans ännu pigga och uppmuntrande blick.

Han går klädd i en tjock och omsvepande svart kåpa som täcker hans kropp. Hans anlete är gammalt och barkat men bärs upp av ett varmt och godhjärtat leende och två pigga stålblå ögon. På hans hjässa påträffas en begynnande flint där en kort vitfärgad krans ännu går längs nackens kant och ett vitt buskigt skägg pryder hans ansikte.
I hans hand vilar en lång vandringsstav.

Bio:

Som barn plågades Tyrans av syner, drömmar och visioner där en mäktig röst talade till honom att söka sig till ljuset.
Det dröjde inte länge förrän Tyrans tog sig till Prios kyrka för att rådfråga prästerna om hjälp. Och det var där som byns teurg, betraktandes den unge pojken insåg att han var vägledd av Prios själv.
Vid ung ålder skickades Tyrans till en av de stora katedralerna för att där skolas och ta upp teurgens och helarens mantel, till sin moders tårfyllda stolthet.

Men även om han ivrigt insöp den kunskap som hans läromästare gav honom, blev han ofta uttråkad av kyrkmurarnas instängdhet och äldre prästers trångsynthet. Ty även om hans kärlek till kyrkan brann likt en eldstad i hans bröst så fann han i smyg många av dess läror och tankar förlegade och stränga. Han valde därför att i mångt mycket följa sin egen kyrkliga väg – en väg riktad mot den hjälpande handen, tron på en godhjärtad och tålmodig Prios, där Laggivarens krafts främsta uppgift ej var att döma och förbränna utan att upplysa, trösta och förskona.

Under många år väntade han tålmodigt, medan han läste in sig på världens kunskaper och kyrkans lärdom, för att slutligen blicka åt det som för eller senare var oundvikligt för alla – kriget mot mörkermästarna. Ty även om han i sin ungdom och studietid varit välsignat fri från de mörka strider som härjade över Alberetor var dess ekon aldrig långt borta och Tyrans visste att hans förmågor och närhet till den renande fadern var bestämd av ödets ledstjärna att hjälpa de skadade och lidande i krigets fasor.

Han lämnade sålunda kyrkans säkerhet ett år efter krigets början för att möta slagfältets fasor och de vandöda horderna. I mylla, lera och blod läkte han de sårade, tröstade de sörjande och ledsagade de döende till Prios värmande famn. Det var under krigets fasor som han också fick sitt nya smeknamn, ett namn han kom att bära med stolthet – Broder Tyrans av vägen, vilket några började kalla honom då han nästan alltid fördrog att gå överallt, även då han erbjöds annan form av förflyttning.
De otaliga fasor som kriget medförde tärde på den naive Tyrans, vars unga sinne fram tills nu aldrig varit med om våld och strid.
Han lärde sig att förstå de hemskheter människan är kapabel att göra då hon tvingas; hur krig och ohygglighet sakta förtär själ och sinne, hur soldenären gladlynt och ivrig beger sig mot striden och återvänder ett kallt skal av sitt forna jag. Han hörde skriken från hundratals då de stupade på slagfältet, han bevittnade hur barn reste sig ur graven för att sedan dräpa sina tjutande mödrar. Han bekämpade de ändlösa massorna av vandrande kroppar och han betraktade Mörkermästarna hur de i sin makt betvingade döden att följa deras vilja.

Det var under de år som förlöpte i krigets tecken som han lärde känna en kvinna, den kvinna som han kom att bilda ett djupt och ömsint band till. Solriddaren Arvella, som under årens lopp blev hans hustru. Medan Arvella stred vid fronten var Tyrans inte långt bakom; då hon stred med klinga och eld, tröstade och läkte han med hand och ljus.
I mörkrets hemvist fann de en strimma hopp i varandra. Den sista striden kom och segrades av Alberetors styrkor, men inte förrän hundratals fallit för skuggorna. Bland de fallna befann sig Tyrans älskade Arvella, som stupade vid det sista anfallet. Hans sorg var och förblev likt ett glödgande svärd i hans bröst. Men inte ens i denna dunklaste av stunder vacklade hans tro på Den Ende och med Hans hjälp fann Broder Tyrans kraften att fortsätta sitt kall.

Kriget tog slut och en ny gryning stundade – en gryning som reste sig över ett nytt rike. Broder Tyrans tillhörde ett av de första följena att resa till det som kom att bli Ambria och Korinthias nya rike. Vid utbyggandet att det som kom att bli Yndaros erbjöd han sina tjänster som helare och eventuell tröst åt det trötta och sjuka byggare och arbetare som slet för att återställa ruinerna till en ny och sprudlande plats.
Han såg med tyngd i hjärtat hur folket som redan bodde på platsen tvingades till underkastelse, och även om Tyrans förstod ledarnas val, i fråga om hans eget folks välstånd så fann han den ytterligare blodutgjutelsen och de hårdhänta metoderna beklagliga. Med åren kom Tyrans att söka sig till Tistla fästes flyktingläger Svartheden, där mången utsatt själ var i behov av vård och tröst – något som Tyrans ansåg vara hans stora kall att bistå med. Där befann han sig länge och medan åren gick blev hans jobb allt mer jäktande och krävande, allt eftersom flyktingarna blev fler och lägret blev större.

Vid den mogna åldern av sextionio år beslutade Broder Tyrans sig för att ge sig ut på en pilgrimsfärd över det ännu unga Ambria, med syftet att besöka samtliga av dess kända tempel och katedraler, för att till slut stadga sig på en utvalt plats för att där försöka bygga egen kyrka att sköta i Prios namn.
Ett år förflöt på vägen över Ambria och han hade bland annat hunnit besöka Kastors och Tistla Fästes kyrkor.

Broder Tyrans

Symbaroum Miragliam